Tjejvättern - vilken egoboost det blev, alla tiders boost :)
Hade den något knappa totalen av 5 mil i cykelsadeln dagen det var dags. De 2,4 mil jag har till jobbet hade jag gjort på 1 timme 39 minuter. I den farten skulle jag klara att köra de 10 milen på 7 timmar + tid för depåstopp. Hade starttid kl 11.02 och målet skulle stänga kl 19 så 7.58 var den maxtid jag måste i mål på - det eller bryta.
Men envis som jag är så sa jag "7 timmar, klarar jag det på 7 timmar så har jag gjort det bra". Mål ska man ha, men ibland är det lätt att glömma det där med realistiska mål.
Sov i bilen på väg ner, vi åkte vid 6 tiden. Se'n helt plötsligt var vi i Motala, klockan var bara lite efter 8. Mer än tre timmar kvar till start. Hmmmm ... lite väl välplanerat, men nu var det så.
Plockade av cykeln och for iväg för att hämta nummerlapp. Väl där så fanns det en kur för byte och sena anmälningar. Hämtad ut nummerlapp och gick sedan över till bytena. Mycket trevlig tjej som fixade så att jag fick starta kl 9.36. Ville ju hinna äta frukost också, annars hade jag fått starta redan 8.45.
Lite optimisk när det gällde hur långt det var till startplatsen. Fick springa sista metrarn för att hinna innan de stängde fållan. Gubben med repet tittade på mitt startnummer och undrade om jag fått dispens - gav mig inte in i den diskussionen då.
Så gick starten, iväg med mc eskort ut ur området. Då kommer jag på att glömt att starta klockan. Nåja, bättre sent än aldrig. Igång med klockan. La mig sist i gruppen och lät tjejerna som körde i grupp lägga sig först.
När vi kom ut på vägen så släppte mc-eskorten oss och de flesta drog iväg. Hade bestämt mig för att gå ut lugnt, väldigt lugnt så jag tog rygg på två damer i 60-års åldern som höll ett behagligt tempo.
Hippshapps så kommer det upp en stor gul skylt "Tjejvättern 90 km till mål"!!! Va'??? Tittade på klockan och såg 4.54 ... Omöjligt tänkte jag. Men men det är väl bara att trampa på. Ute på slätten mellan Motala och Vadstena så började det ösregna. Stannade och tog på mig glasögonen för att slippa få regndroppar rätt in i ögonen. Då kom startgruppen efter oss ikapp, klungan alltså, de första hade passerat för länge se'n.
Vadstena försvann bakom ryggen och min två kaniner hade jag bestämt att jag kunde lämna bakom mig så jag var ensam, så ensam man nu är med tiotusentals tjejer runt sig.
Jag körde om några, men blev omkörd av fler - vilket var väntat.
Helt plötsligt så dyker det upp skyltar om depå Borghamn. Oj, tre mil avklarade redan. Gick i depå, åt saltgurka, drack blåbarssoppa och vatten. Fick mer luft i däcken. Ringde och berättade och fortsatte.
Då kom den, BACKEN, jag visste att den fanns, jag visste hur lång den var och vilken lutning. Och jag visste att tog jag det bara lugnt och växlade ner i tid så skulle jag klara den också.
Men när jag var nästan uppe kom det en tjej och skulle köra om mig, hon höll lite för tigth och vinglade till - så jag tippade höger och hann inte få ur skorna ur pedalclipsen. Bump i marken, tur att jag ramlade ut i diket så det blev en mjuk landning. Gav mig inte på att försöka cykla sista biten upp på Omberg utan gick.
Väl uppe på Omberg så var det en sagolikt vacker omgivning och solen tittade fram. Banan var platt och fin så det rullade på rätt bra. Strax efter 40 km så började det luta utför, hej o hå vad det gick :) Vinden i håret, solen sken och vacker natur. Rätt vad det var så var jag framme vid depån i Rök.
Gick in där, tog mitt fika - åh vad gott det är med saltgurka! Fick hjälp att fixa clipfästet under skon som det gått en skruv ur när jag ramlade. Drack och ringde in status.
Kom ut på en långsträckt slätt. Farten gick upp, jag var stark, jag körde om fler än jag blev omkörd av. Underbar känsla. Funderade på om det gick för fort för att jag skulle orka. Men det var så skön känsla att jag låg på. Vägen svängde och i ett litet samhälle stod det folk och hejade, verkade som om hela byn var ute.
Rätt vad det var så var jag framme i Skänninge och sista depån. Gick på toa, tog mitt fika och ringde in rapport. Vädret var fint men lite luftkallt. En massa tjejer satt och stretchade.
Tänkte att kommer jag fram till 90 km så skulle jag stanna där och dricka min mer som jag hade i ryggsäcken. Se'n skulle jag fundera på om jag skulle köra i mål eller inte.
Gick ut ur depån och det gick undan igen, körde återigen om fler än som körde om mig. Det flöt och jag hittade den där känslan av att det här kommer att gå bra. Det var fortfarande flackt och varje liten uppförslöpa funderade jag varför jag inte kände mig tröttare när jag kom upp för den. Men så vilade jag i de små utförslöporna och var i form att fortsätta igen.
Rätt vad det var så var den där 10 km till mål. Perfekt placerad precis vid en liten grusväg. Svängde in till två damer som redan stod där. Pratade lite med dom, njöt av min Mer och för första gången insåg jag att jag faktiskt skulle klara att gå i mål.
Gick ut igen och allt bara flöt, ökade farten för varje meter jag la bakom mig och rätt vad det var så var jag inne i Motala igen. Körde på högsta växeln och det bara flöt. En sväng och jag var ute på kanalkajen och rätt vad det var så stod det en funktionär och vinkade ner farten.
Precis där stod Älskade Gubben och hans två Juveler. Han log - ett bra tecken. Nästa gubbe bad mig kliva av och så var jag i mål. Var jag i mål? JAG VAR I MÅL! 10 mil senare och jag hade klarat det! Nöjd, stolt, glad - allt på en gång. Hade ingen bra koll på klockan, men de sju timmarna borde jag ha klarat i alla fall. Det kändes så.
Då kom Älskade gubben skuttandes, ropandes 5.43 älskling, 5.43 ... Hörde jag rätt?!?!
Kollade klockan, som jag hade låtit gå för att jämna ut något av det jag missade i starten. Den stod då på 5.43 den med. Slog av den och tänkte att jag måste vänta på bekräftad tid. Men under sex timmar det vågade jag tro.
På söndagen kom tiderna, jo då - 5.43. En timme och en kvart bättre än vad jag hade hoppats på!!!
Nu är det bara Vansbro kvar så har jag min Tjejklassiker. Vem kunde tro det. Hoppas nu bara att jag klarar den med.
lördag 30 juni 2012
torsdag 10 maj 2012
Men vad ......
17! Efter två månader utan kortison och med bara Relifex blir jag stelare och stelare för var dag. Hoppas på att få ett besked så jag kan få börja med Humira igen, det här går inte. Har varit och lämnat prover så nu är det bara att avvakta lite och hoppas att väntan blir kort.
Gårdagens simpass var ömson vatten (plats för skratt :) ...) och en hel del vin. Det där låter konstigt, men så kändes det i alla fall. Det var skitjobbigt med andningen och jag ville inte gå för fullt. Men det kändes bra och jag var inte trött efteråt.
Det nedre diskbråcket gjorde sig rejält påmint i helgen som gick. Att lasta och lossa drygt 600 kg sten och lika mycket stenmjöl var väl inte precis det jag skulle göra. Topppa det med att gräva ut den ena av rabatterna var kanske inte heller det optimala, men bra styrketräning var det. Krypa runt och mura upp var också jobbigt - och där föll jag på riktlinjen att det onda ska gå över inom 48 timmar - det gjorde det inte, jag lider fortfarande av sviterna. Men rabatten blev fin, väldigt fin - nu längtar jag efter att få den andra klar också så att jag kan få fylla dem med jord och växter.
Fingrarna är stela, underarmarna har jag svullna och ömma senor i, höfterna låser sig, jag haltar när jag går, det går inte att ligga på vänster sida för axeln tjafsar, etc etc. Så jag vill verkligen ha Humiran! Ja, eller kortison - nästan vad som helst.
Tröttheten har smugit sig på också - alla tecken på att kroppen är sliten. Och tyvärr innebär det att jag börjat fuska med träningen - korkat, så korkat. Får ta och ta mig samman nån dag. Typ imorgon, annars kommer det att gå riktigt åt skogen på Tjejvättern, men det ska det inte göra - aldrig i livet.
Gårdagens simpass var ömson vatten (plats för skratt :) ...) och en hel del vin. Det där låter konstigt, men så kändes det i alla fall. Det var skitjobbigt med andningen och jag ville inte gå för fullt. Men det kändes bra och jag var inte trött efteråt.
Det nedre diskbråcket gjorde sig rejält påmint i helgen som gick. Att lasta och lossa drygt 600 kg sten och lika mycket stenmjöl var väl inte precis det jag skulle göra. Topppa det med att gräva ut den ena av rabatterna var kanske inte heller det optimala, men bra styrketräning var det. Krypa runt och mura upp var också jobbigt - och där föll jag på riktlinjen att det onda ska gå över inom 48 timmar - det gjorde det inte, jag lider fortfarande av sviterna. Men rabatten blev fin, väldigt fin - nu längtar jag efter att få den andra klar också så att jag kan få fylla dem med jord och växter.
Fingrarna är stela, underarmarna har jag svullna och ömma senor i, höfterna låser sig, jag haltar när jag går, det går inte att ligga på vänster sida för axeln tjafsar, etc etc. Så jag vill verkligen ha Humiran! Ja, eller kortison - nästan vad som helst.
Tröttheten har smugit sig på också - alla tecken på att kroppen är sliten. Och tyvärr innebär det att jag börjat fuska med träningen - korkat, så korkat. Får ta och ta mig samman nån dag. Typ imorgon, annars kommer det att gå riktigt åt skogen på Tjejvättern, men det ska det inte göra - aldrig i livet.
torsdag 12 april 2012
Upp till ytan igen
För 10 dagar se'n kom den krypande på mig, först hosta och sen snuva. Den bestämde sig för att stanna och jag ville inte bli sjuk till påsk och det fina, men kalla, vädret.
Annandag påsk gick det inte att förneka längre, jag är sjuk. Efter att gubben kommenterat att "din mage kurrar" så insåg jag att det inte var magen, det var min andning som rosslade. Att försöka hosta upp all gegga med en bröstkorg som inte expanderar som hos friska människor är inte det lättaste. Så det blev en tur till lättakuten. "Andnigsproblem" blev jag inskriven som och innebar att jag åkte rakt in till sköterska som mätte puls och syresättning. Syresättningen låg lite på gränsen så de satte mig i sköterskemottagningen för att ha koll på mig.
När det blev min tur konstaterade doktorn att det är virus och att jag hade gegga i lungorna som gjorde att det rosslade när jag andades, dock inte så mycket inslag av astma som jag kanske trodde. Sänkan var något förhöjd den med. Så det blev slemlösande på recept. Se'n tittade han på mig, på min journal och på mig igen ... "Du är väl inte så intresserad av mer kortison va?". Hela jag hade velat jubla och skrika JOOOO", för lederna mår ju inte så bra se'n jag slutade med dem. Men så kom jag på att jag ju har Pulmicort hemma och frågade om det. Doktorn tyckte det var ett bra alternativ även om det tar lite tid innan jag får effekt av den. På frågan om att jobba fick jag svaret "man ska inte ta ut sig".
Så i tisdags lallade jag iväg till jobbet - vilket skämt, kl 15 var jag helt slut och gav upp och har nu varit hemma i två dar. Träning - nada, niente, rien, nothing - ingenting. Vill bli av med det här, provade en kort promenad och 20 min rörlighet - men det var ingen hit precis. Nu blir det soffa tills jag är bra!
Annandag påsk gick det inte att förneka längre, jag är sjuk. Efter att gubben kommenterat att "din mage kurrar" så insåg jag att det inte var magen, det var min andning som rosslade. Att försöka hosta upp all gegga med en bröstkorg som inte expanderar som hos friska människor är inte det lättaste. Så det blev en tur till lättakuten. "Andnigsproblem" blev jag inskriven som och innebar att jag åkte rakt in till sköterska som mätte puls och syresättning. Syresättningen låg lite på gränsen så de satte mig i sköterskemottagningen för att ha koll på mig.
När det blev min tur konstaterade doktorn att det är virus och att jag hade gegga i lungorna som gjorde att det rosslade när jag andades, dock inte så mycket inslag av astma som jag kanske trodde. Sänkan var något förhöjd den med. Så det blev slemlösande på recept. Se'n tittade han på mig, på min journal och på mig igen ... "Du är väl inte så intresserad av mer kortison va?". Hela jag hade velat jubla och skrika JOOOO", för lederna mår ju inte så bra se'n jag slutade med dem. Men så kom jag på att jag ju har Pulmicort hemma och frågade om det. Doktorn tyckte det var ett bra alternativ även om det tar lite tid innan jag får effekt av den. På frågan om att jobba fick jag svaret "man ska inte ta ut sig".
Så i tisdags lallade jag iväg till jobbet - vilket skämt, kl 15 var jag helt slut och gav upp och har nu varit hemma i två dar. Träning - nada, niente, rien, nothing - ingenting. Vill bli av med det här, provade en kort promenad och 20 min rörlighet - men det var ingen hit precis. Nu blir det soffa tills jag är bra!
måndag 2 april 2012
The point of no return
Jaha ... då har jag gjort det, jag har anmält mig till Tjejvättern och Vansbro tjejsim!
Klarar jag bara att fullfölja bägge så har jag en tjejklassiker. Kanske inte någon stor bedrift, men sätter jag det i perspektivet att jag är en medelålders, fet reumatiker - då känns som om jag kommer att ha något att skryta om :)
Fick syn på att Runner's world och Funbeat har startat en utmaning, Min utmaning, som ska gå under våren, sommaren och en bit in på hösten. Anmälde mig, man får ta till alla trick man kan för att motivera sig till att träna.
Kroppen känns förvånansvärt pigg efter Portugal - det har nog gjort nytta att träna lite mer än vanligt då och då.
Gårdagens simpass gick om intet då ett stackars barn kräktes i bassäng och de fick stänga för sanering. Vi blev kompenserade med ett pass ikväll i stället. Mycket teknik blev det. Jag har äntligen förstått att jag måste vrida hela kroppen när jag ska andas, inte bara huvudet. Helt plötsligt så kan jag andas utan att få kallsupar hela tiden, man får liksom upp huvudet en bra bit över vattenytan när man gör rätt :)
Klarar jag bara att fullfölja bägge så har jag en tjejklassiker. Kanske inte någon stor bedrift, men sätter jag det i perspektivet att jag är en medelålders, fet reumatiker - då känns som om jag kommer att ha något att skryta om :)
Fick syn på att Runner's world och Funbeat har startat en utmaning, Min utmaning, som ska gå under våren, sommaren och en bit in på hösten. Anmälde mig, man får ta till alla trick man kan för att motivera sig till att träna.
Kroppen känns förvånansvärt pigg efter Portugal - det har nog gjort nytta att träna lite mer än vanligt då och då.
Gårdagens simpass gick om intet då ett stackars barn kräktes i bassäng och de fick stänga för sanering. Vi blev kompenserade med ett pass ikväll i stället. Mycket teknik blev det. Jag har äntligen förstått att jag måste vrida hela kroppen när jag ska andas, inte bara huvudet. Helt plötsligt så kan jag andas utan att få kallsupar hela tiden, man får liksom upp huvudet en bra bit över vattenytan när man gör rätt :)
lördag 31 mars 2012
I väntan på transfer
Efter en vecka i wifi-löst land sitter vi nu på ett internetcafé i väntan på transfer till flygplatsen, en vecka av träning är slut.
Veckan har varit helt underbar! Lagom mycket löpträning i kombination med att ha provat en massa nya roliga träningsformer. En o annan promenad i solen har det också blivit.
I lördags kväll landade vi, åt middag och somnade.
Resan började med en uppförsbacke, men med hjälp av fantastiska föräldrar så ordnade det sig och vi landade i Portugal för att träna, träna och träna lite till. Medan jag höll på och packade i fredags börjed helt plötsligt hälsenan att ge sig till känna, så efter ett kort morgonstretchpass, frukost och välkomstmöte började jag med ett sjukgymnastbesök. Det visade sig att jag fuskat med den excentriska träningen, en förmodad inflammation uppe i vadmuskeln fick sig en omgång och genast kunde jag gå igen. Söndag eftermiddag ägnades åt cirkelstyrka och löpning. Dagen avslutades med ett musikquizz.
Måndagen visade sitt soligaste ansikte och inleddes med stavgång. Sedan fortsatte dagen med funktionell styrka, löpning för att avslutas med ett "Midnattsloppet Portugal". Dryga 3 km på stranden i mörkret bara vägledd av marshaller. I banan fanns hinder i form av "gladiatorer" och kindpussar med illrött läppstift (såg jag när jag skulle duscha efteråt).
Tisadg förmiddag fick det bli en liten utflykt till Spanien, en stavpromenad fram till gränsfloden, färja över och en tur i staden Ayamonte, den vita staden och lunch i solen. Färjan tillbaka och stavgång tillbaka till hotellet. Fick en ordentlig känning i höften så resten av dagen ägnades åt vila och återhämtning.
På onsdagen blev vädret ännu bättre, höften var något bättre så det blev ett danspass ute på stranden på förmiddagen och löpning på eftermiddagen. Blev filmad för att få fred back på tekniken. Däremellan en promenad och lunch ute på byn. Underbart väder och några snygga solbrännemönster blev det :) Kvällen ägnades åt en föreläsning om det naturliga steget, intressant och nyttigt. Fick lite att tänka på hur man kan springa smartare.
Så var det då dags för bergspasset! Valde en mil och stavgång, ett smart val för mina höfter visade det sig. Något så kupérat har jag nog aldrig tagit mig runt :) Otroligt vackert och väl värt mödan. På eftermiddagen försökte jag mig på Pilates, något mina handleder och axlar inte alls höll med om att det var någon riktigt bra idé, synd för jag tror att jag skulle ha stor nytta av den typen av träning. En av grunderna i Pilates är ju andningen och återigen rör sig inte min bröstkorg. Får ta och lägga lite träning på det när jag kommer hem. Kvällen ägnades åt en till föreläsning, den här gången inspirerande om hur man klarar ett 17-milan lopp i alperna.
Veckan börjar lida mot sitt slut med hällregn, så vad var mer passande än ett dopp i poolen. Simning, några korta teknikövningar följt av vattengymparörelser och så lite distansträning. Crossfit och ett löppass fick avsluta dagen. Mer än påhejad av en av PT:na gjorde jag nåt jag inte trodde jag var kapabel till, jag sprang i 4.40 fart! Får jag bara ordning på kondisen så är det alltså fullt möjligt att klara milen på en timme - nu får det bli lite fokus på den :) Sista kvällen avslutades på en restaurant med trerättersmiddag med vin och portvin, är man i Portugal så ska man väl dricka åtminstone ett glas portvin :)
Hemresedag, regnet fortsätter så jag softar med ett pass kettlebells, så svettig var det länge se'n jag var. Nu, ett par timmar senare, så känner jag att mina höfter och axlar nog skulle tycka om mig om jag gjorde om det någon gång ibland. Som pricken över i fick vi lunchsällskap av en av Sveriges bästa triathleter. Fascinerande att se den måltiden, mycket energi på liten portion. Spagetti med smör, kött med smör som förrätt och en portion av allt på efterrättsbordet till varmrätt - alla ungars dröm antagligen :)
Fick som avlutning feed back från filmningen. Så stolt över mig själv, jag har ett ekonomiskt steg och jag landar så att kraften skickar mig framåt. Ledaren som filmade oss var imponerad och tyckte jag gjort framsteg under veckan - det sög jag i mig och ska ha med mig länge till. Nu är det bara att vänta på transfern till flygplatsen kvar av veckan. Den skulle gärna ha fått vara lite längre även om det ska bli skönt att få sova i sin egen säng.
Resan började med en uppförsbacke, men med hjälp av fantastiska föräldrar så ordnade det sig och vi landade i Portugal för att träna, träna och träna lite till. Medan jag höll på och packade i fredags börjed helt plötsligt hälsenan att ge sig till känna, så efter ett kort morgonstretchpass, frukost och välkomstmöte började jag med ett sjukgymnastbesök. Det visade sig att jag fuskat med den excentriska träningen, en förmodad inflammation uppe i vadmuskeln fick sig en omgång och genast kunde jag gå igen. Söndag eftermiddag ägnades åt cirkelstyrka och löpning. Dagen avslutades med ett musikquizz.
Måndagen visade sitt soligaste ansikte och inleddes med stavgång. Sedan fortsatte dagen med funktionell styrka, löpning för att avslutas med ett "Midnattsloppet Portugal". Dryga 3 km på stranden i mörkret bara vägledd av marshaller. I banan fanns hinder i form av "gladiatorer" och kindpussar med illrött läppstift (såg jag när jag skulle duscha efteråt).
Tisadg förmiddag fick det bli en liten utflykt till Spanien, en stavpromenad fram till gränsfloden, färja över och en tur i staden Ayamonte, den vita staden och lunch i solen. Färjan tillbaka och stavgång tillbaka till hotellet. Fick en ordentlig känning i höften så resten av dagen ägnades åt vila och återhämtning.
På onsdagen blev vädret ännu bättre, höften var något bättre så det blev ett danspass ute på stranden på förmiddagen och löpning på eftermiddagen. Blev filmad för att få fred back på tekniken. Däremellan en promenad och lunch ute på byn. Underbart väder och några snygga solbrännemönster blev det :) Kvällen ägnades åt en föreläsning om det naturliga steget, intressant och nyttigt. Fick lite att tänka på hur man kan springa smartare.
Så var det då dags för bergspasset! Valde en mil och stavgång, ett smart val för mina höfter visade det sig. Något så kupérat har jag nog aldrig tagit mig runt :) Otroligt vackert och väl värt mödan. På eftermiddagen försökte jag mig på Pilates, något mina handleder och axlar inte alls höll med om att det var någon riktigt bra idé, synd för jag tror att jag skulle ha stor nytta av den typen av träning. En av grunderna i Pilates är ju andningen och återigen rör sig inte min bröstkorg. Får ta och lägga lite träning på det när jag kommer hem. Kvällen ägnades åt en till föreläsning, den här gången inspirerande om hur man klarar ett 17-milan lopp i alperna.
Veckan börjar lida mot sitt slut med hällregn, så vad var mer passande än ett dopp i poolen. Simning, några korta teknikövningar följt av vattengymparörelser och så lite distansträning. Crossfit och ett löppass fick avsluta dagen. Mer än påhejad av en av PT:na gjorde jag nåt jag inte trodde jag var kapabel till, jag sprang i 4.40 fart! Får jag bara ordning på kondisen så är det alltså fullt möjligt att klara milen på en timme - nu får det bli lite fokus på den :) Sista kvällen avslutades på en restaurant med trerättersmiddag med vin och portvin, är man i Portugal så ska man väl dricka åtminstone ett glas portvin :)
Hemresedag, regnet fortsätter så jag softar med ett pass kettlebells, så svettig var det länge se'n jag var. Nu, ett par timmar senare, så känner jag att mina höfter och axlar nog skulle tycka om mig om jag gjorde om det någon gång ibland. Som pricken över i fick vi lunchsällskap av en av Sveriges bästa triathleter. Fascinerande att se den måltiden, mycket energi på liten portion. Spagetti med smör, kött med smör som förrätt och en portion av allt på efterrättsbordet till varmrätt - alla ungars dröm antagligen :)
Fick som avlutning feed back från filmningen. Så stolt över mig själv, jag har ett ekonomiskt steg och jag landar så att kraften skickar mig framåt. Ledaren som filmade oss var imponerad och tyckte jag gjort framsteg under veckan - det sög jag i mig och ska ha med mig länge till. Nu är det bara att vänta på transfern till flygplatsen kvar av veckan. Den skulle gärna ha fått vara lite längre även om det ska bli skönt att få sova i sin egen säng.
fredag 23 mars 2012
Nu är det dags :)
Imorgon lyfter jag för en veckas intensiv träning i Portugal :)
För en vecka se'n höll jag på att krevera för jag hade så ont, så ont. Men så igår vände det äntligen och effekten av de små ljusblå pillren verkar ha kommit.
Var iväg igår och gick på band och crosstrainer, svettades ymmigt och farten var väl inte den bästa, men det gick utan att jag ens funderade på att ge upp.
Idag var jag och köpte kompressionsstrumpor att träna i, hoppas att de har effekt så jag slipper bli så svullen hela tiden. Det funkar ju bra med stödstrumporna jag använder till vardags.
När jag var och handlade strumporna träffade jag en expedit som var något utöver det vanliga. Hon var huvudet längre än jag och säkert i samma eller en till viktklass och hon berättade att hon gjort en mara!!! Vi hade en trevlig pratstund och jag kände mig tankad av hennes anda och go. Dessutom känner hon en av ledarna till veckan, skulle vara en inspirationskälla till löpträning. Det ska bli spännande att få prova allt, schemat har hur mycket spännande aktiviteter som helst.
Har packat ner baddräkt och badmössa - vore kul att prova på mina gryende crawlkunskaper. Lunchbordsdiskussion igår handlade om att lära sig att simma. En kille som vill kunna göra en ironman hade försökt sig på att lära sig, han kom till slutsatsen att antingen klarar man tekniken eller andningen. Jag har ju inga stora problem med tekniken, men andningen lämnar en del övrigt att önska. Kanske han har rätt ... Får öva mer på att andas under vatten, ska se om det går att gro lite gälar :)
Nästan färdigpackat och nu slår resfebern till, kan inte sova. Men det är nog läge att gå och lägga sig ändå.
För en vecka se'n höll jag på att krevera för jag hade så ont, så ont. Men så igår vände det äntligen och effekten av de små ljusblå pillren verkar ha kommit.
Var iväg igår och gick på band och crosstrainer, svettades ymmigt och farten var väl inte den bästa, men det gick utan att jag ens funderade på att ge upp.
Idag var jag och köpte kompressionsstrumpor att träna i, hoppas att de har effekt så jag slipper bli så svullen hela tiden. Det funkar ju bra med stödstrumporna jag använder till vardags.
När jag var och handlade strumporna träffade jag en expedit som var något utöver det vanliga. Hon var huvudet längre än jag och säkert i samma eller en till viktklass och hon berättade att hon gjort en mara!!! Vi hade en trevlig pratstund och jag kände mig tankad av hennes anda och go. Dessutom känner hon en av ledarna till veckan, skulle vara en inspirationskälla till löpträning. Det ska bli spännande att få prova allt, schemat har hur mycket spännande aktiviteter som helst.
Har packat ner baddräkt och badmössa - vore kul att prova på mina gryende crawlkunskaper. Lunchbordsdiskussion igår handlade om att lära sig att simma. En kille som vill kunna göra en ironman hade försökt sig på att lära sig, han kom till slutsatsen att antingen klarar man tekniken eller andningen. Jag har ju inga stora problem med tekniken, men andningen lämnar en del övrigt att önska. Kanske han har rätt ... Får öva mer på att andas under vatten, ska se om det går att gro lite gälar :)
Nästan färdigpackat och nu slår resfebern till, kan inte sova. Men det är nog läge att gå och lägga sig ändå.
torsdag 15 mars 2012
Fyra och en halv timme ...
... är den totala träningstiden jag fick ihop förra veckan. Det verkar som om snuveländena äntligen har börjat ge med sig fast jag inte känner mig hundra än när jag tränar. Pulsen går fortfarande upp lite för mycket när jag kondistränar och jag svettas ymmigt trots att inte kör fullt ut, kanske 60-70%.
Nåja, om en dryg vecka blir det heltidsträning i en vecka i värmen - nedräkningen kan börja :) Biljetterna och schemat kom idag, så många roliga pass det fanns.
Blev av med kortisonet vid senaste besköket hos reumatologen, fick öka tryptizolen till 20 mg per dag. Det var inte någon riktigt lyckad kombo, så ont som jag har haft senaste veckan vet jag inte när jag hade senast. Hade behövt träna för att få bukt med det ... men snuvorna har satt lite stopp för det.
Efter att ha åkt Kristinaloppet så insåg jag att jag hade klarat hälften av en tjejklassiker, sen har det snurrat i huvudet på om jag skulle försöka ge mig på att slutföra den. Mailade Södertörns Simsällskap och det fanns plats kvar i vuxensimmet. Så sedan två veckor tillbaka så simtränar jag med dem, ska lära mig att crawla.
Kunde nog inte föreställa mig hur kul det skulle vara, men det överträffade alla förändringar :) Två gånger i veckan, onsdag och söndag, packar jag ner handduk, baddräkt, badmössa och simglasögon o lallar ner till Vårbybadet.
Till min stora förvåning så har jag haft otroligt lätt för mig att lära mig, trots att jag får kämpa med koordineringen av armar, ben och att andas utan att få kallsupar. Två saker har jag fått till - armar och andning, armar och ben, ben och andning ... till igår kväll. Då satt det helt plötsligt, lycka!!! Vi skulle crawla ca 12 m och helt plötsligt hade jag glömt bort att jag skulle byta till bröstsim halvvägs utan jag hade lyckats crawla 20 m UTAN att få kallsupar och använt både armar o ben samtidigt. Tekniken är att inte försöka vara lika snabb som tävlingssimmarna utan att ta det lugnt och gliiiiiiiida fram genom vattnet. Vilken känsla när det satt!
Glömde bort allt onda jag haft den senaste veckan :)
Nåja, om en dryg vecka blir det heltidsträning i en vecka i värmen - nedräkningen kan börja :) Biljetterna och schemat kom idag, så många roliga pass det fanns.
Blev av med kortisonet vid senaste besköket hos reumatologen, fick öka tryptizolen till 20 mg per dag. Det var inte någon riktigt lyckad kombo, så ont som jag har haft senaste veckan vet jag inte när jag hade senast. Hade behövt träna för att få bukt med det ... men snuvorna har satt lite stopp för det.
Efter att ha åkt Kristinaloppet så insåg jag att jag hade klarat hälften av en tjejklassiker, sen har det snurrat i huvudet på om jag skulle försöka ge mig på att slutföra den. Mailade Södertörns Simsällskap och det fanns plats kvar i vuxensimmet. Så sedan två veckor tillbaka så simtränar jag med dem, ska lära mig att crawla.
Kunde nog inte föreställa mig hur kul det skulle vara, men det överträffade alla förändringar :) Två gånger i veckan, onsdag och söndag, packar jag ner handduk, baddräkt, badmössa och simglasögon o lallar ner till Vårbybadet.
Till min stora förvåning så har jag haft otroligt lätt för mig att lära mig, trots att jag får kämpa med koordineringen av armar, ben och att andas utan att få kallsupar. Två saker har jag fått till - armar och andning, armar och ben, ben och andning ... till igår kväll. Då satt det helt plötsligt, lycka!!! Vi skulle crawla ca 12 m och helt plötsligt hade jag glömt bort att jag skulle byta till bröstsim halvvägs utan jag hade lyckats crawla 20 m UTAN att få kallsupar och använt både armar o ben samtidigt. Tekniken är att inte försöka vara lika snabb som tävlingssimmarna utan att ta det lugnt och gliiiiiiiida fram genom vattnet. Vilken känsla när det satt!
Glömde bort allt onda jag haft den senaste veckan :)
tisdag 6 mars 2012
Bakslag, eller konsten att vända på myntet
Efter min satsning i januari med att träna varje dag så trappade jag ner 1 februari. Se'n började snuvorna, den ena efter den andra följt av den tredje och så vidare.
Lyckades hålla mig upprätt och genomföra Kristinaloppet den 11 februari. 30 km i en flack bana, första 1,7 milen gick bra och i planerat tempo. Fram till 22 km fanns det fortfarande hopp att jag skulle klara det på min önsketid - 3 timmar, 30 min. Men där tog jag slut, helt slut. Benen blev stumma, telefonstolpar är mer flexibla än jag kände att jag var. Men jag slutförde, på 4.36 lite drygt.
Träningen resten av februari lämnar en hel del övrigt att önska och kan väl närmast beskrivas som sporadisk.
När jag nu insett att jag faktiskt har gjort en halv tjejklassiker, då har det börjat snurra i huvudet - tänk om jag skulle klara att göra hela?
Så nya projektet börjar imorgon - simskola! Dags att lära sig crawla ordentligt. Om jag lyckas med det så får jag nog ta och fundera allvarligt på att realisera tanken om att göra en tjejklassiker.
Att lära mig simma är också ett sätt att vända på att jag förra veckan hos reumatologen fick besked att jag har fått diskbråck, två i länd-/korsryggen och ett i bröstryggen. Troligen beror det på denegeneration av kotorna till följd av att jag haft inflammationer där. Föga förvånande, men ändå ett jobbigt besked att ta till sig. Kotorna har också viss påväxt som antagligen bidrar till diskbråcken. Nu håller jag på och jagar sjukgymnast för att få lite inspiration att träna smart. Att springa med diskbråck har jag ju uppenbarligen gjort, men det kanske inte är det bästa. De som sitter i länd-/korsryggen klämmer också på varsin nerv. Där kom förklaringen till min ischiaskänsla i höger ben också.
Simningen borde ju kunna ge mig den kondisträning jag behöver, så plums i och prova!
Lyckades hålla mig upprätt och genomföra Kristinaloppet den 11 februari. 30 km i en flack bana, första 1,7 milen gick bra och i planerat tempo. Fram till 22 km fanns det fortfarande hopp att jag skulle klara det på min önsketid - 3 timmar, 30 min. Men där tog jag slut, helt slut. Benen blev stumma, telefonstolpar är mer flexibla än jag kände att jag var. Men jag slutförde, på 4.36 lite drygt.
Träningen resten av februari lämnar en hel del övrigt att önska och kan väl närmast beskrivas som sporadisk.
När jag nu insett att jag faktiskt har gjort en halv tjejklassiker, då har det börjat snurra i huvudet - tänk om jag skulle klara att göra hela?
Så nya projektet börjar imorgon - simskola! Dags att lära sig crawla ordentligt. Om jag lyckas med det så får jag nog ta och fundera allvarligt på att realisera tanken om att göra en tjejklassiker.
Att lära mig simma är också ett sätt att vända på att jag förra veckan hos reumatologen fick besked att jag har fått diskbråck, två i länd-/korsryggen och ett i bröstryggen. Troligen beror det på denegeneration av kotorna till följd av att jag haft inflammationer där. Föga förvånande, men ändå ett jobbigt besked att ta till sig. Kotorna har också viss påväxt som antagligen bidrar till diskbråcken. Nu håller jag på och jagar sjukgymnast för att få lite inspiration att träna smart. Att springa med diskbråck har jag ju uppenbarligen gjort, men det kanske inte är det bästa. De som sitter i länd-/korsryggen klämmer också på varsin nerv. Där kom förklaringen till min ischiaskänsla i höger ben också.
Simningen borde ju kunna ge mig den kondisträning jag behöver, så plums i och prova!
torsdag 19 januari 2012
Nya löparskor
I mellandagarna tog mina löparskor slut. Det var ungefär som att få punka på ett däck, det sa bara puff och så började varenda steg att göra ont i hela kroppen.
I söndags var jag till Löplabbet Tjej. Tänka sig, det fanns en uppgradering av min favoritmodell. Ful som jag vet inte vad, men precis lika sköna som mina gamla :)
Nu ska jag bara till ortopeden och skaffa anpassade inlägg.
Runner's World startade en utmaning "Nyårslöftet", att träna varje dag under januari. Jag tänkte haka på, men förra veckan gjorde jag några planeringsmissar och tappade två dagar. Är kanske lite dålig förlorare för jag kände inte för att fortsätta rapportera.
I lördags bestämde jag mig för ett långpass. Det blev 1 timme och en kvart på löpbandet följt av styrketräning. Se'n har jag lyckats med att träna varje dag, förutom idag då jag bestämde mig för en vilodag.
Trots att jag tränat en del tidigare och visste att jag behöver träna hårdare än jag trott så är jag ändå förvånad över vad jag åstadkommit med att öka träningsdosen så mycket som jag har nu.
Känner mig starkare och uthålligare på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det går lättare och lättare att träna för varje gång. I måndags på piloxingen så blev jag förvånad när passet tog slut, jag hade inte funderat på att titta på klockan.
Per idag har jag lagt 2,5 timme på träning den här veckan. Det är tre dagar kvar, men nog ska jag lyckas komma upp till de 5 som jag har som mål.
I söndags var jag till Löplabbet Tjej. Tänka sig, det fanns en uppgradering av min favoritmodell. Ful som jag vet inte vad, men precis lika sköna som mina gamla :)
Runner's World startade en utmaning "Nyårslöftet", att träna varje dag under januari. Jag tänkte haka på, men förra veckan gjorde jag några planeringsmissar och tappade två dagar. Är kanske lite dålig förlorare för jag kände inte för att fortsätta rapportera.
I lördags bestämde jag mig för ett långpass. Det blev 1 timme och en kvart på löpbandet följt av styrketräning. Se'n har jag lyckats med att träna varje dag, förutom idag då jag bestämde mig för en vilodag.
Trots att jag tränat en del tidigare och visste att jag behöver träna hårdare än jag trott så är jag ändå förvånad över vad jag åstadkommit med att öka träningsdosen så mycket som jag har nu.
Känner mig starkare och uthålligare på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det går lättare och lättare att träna för varje gång. I måndags på piloxingen så blev jag förvånad när passet tog slut, jag hade inte funderat på att titta på klockan.
Per idag har jag lagt 2,5 timme på träning den här veckan. Det är tre dagar kvar, men nog ska jag lyckas komma upp till de 5 som jag har som mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)