Tjejvättern - vilken egoboost det blev, alla tiders boost :)
Hade den något knappa totalen av 5 mil i cykelsadeln dagen det var dags. De 2,4 mil jag har till jobbet hade jag gjort på 1 timme 39 minuter. I den farten skulle jag klara att köra de 10 milen på 7 timmar + tid för depåstopp. Hade starttid kl 11.02 och målet skulle stänga kl 19 så 7.58 var den maxtid jag måste i mål på - det eller bryta.
Men envis som jag är så sa jag "7 timmar, klarar jag det på 7 timmar så har jag gjort det bra". Mål ska man ha, men ibland är det lätt att glömma det där med realistiska mål.
Sov i bilen på väg ner, vi åkte vid 6 tiden. Se'n helt plötsligt var vi i Motala, klockan var bara lite efter 8. Mer än tre timmar kvar till start. Hmmmm ... lite väl välplanerat, men nu var det så.
Plockade av cykeln och for iväg för att hämta nummerlapp. Väl där så fanns det en kur för byte och sena anmälningar. Hämtad ut nummerlapp och gick sedan över till bytena. Mycket trevlig tjej som fixade så att jag fick starta kl 9.36. Ville ju hinna äta frukost också, annars hade jag fått starta redan 8.45.
Lite optimisk när det gällde hur långt det var till startplatsen. Fick springa sista metrarn för att hinna innan de stängde fållan. Gubben med repet tittade på mitt startnummer och undrade om jag fått dispens - gav mig inte in i den diskussionen då.
Så gick starten, iväg med mc eskort ut ur området. Då kommer jag på att glömt att starta klockan. Nåja, bättre sent än aldrig. Igång med klockan. La mig sist i gruppen och lät tjejerna som körde i grupp lägga sig först.
När vi kom ut på vägen så släppte mc-eskorten oss och de flesta drog iväg. Hade bestämt mig för att gå ut lugnt, väldigt lugnt så jag tog rygg på två damer i 60-års åldern som höll ett behagligt tempo.
Hippshapps så kommer det upp en stor gul skylt "Tjejvättern 90 km till mål"!!! Va'??? Tittade på klockan och såg 4.54 ... Omöjligt tänkte jag. Men men det är väl bara att trampa på. Ute på slätten mellan Motala och Vadstena så började det ösregna. Stannade och tog på mig glasögonen för att slippa få regndroppar rätt in i ögonen. Då kom startgruppen efter oss ikapp, klungan alltså, de första hade passerat för länge se'n.
Vadstena försvann bakom ryggen och min två kaniner hade jag bestämt att jag kunde lämna bakom mig så jag var ensam, så ensam man nu är med tiotusentals tjejer runt sig.
Jag körde om några, men blev omkörd av fler - vilket var väntat.
Helt plötsligt så dyker det upp skyltar om depå Borghamn. Oj, tre mil avklarade redan. Gick i depå, åt saltgurka, drack blåbarssoppa och vatten. Fick mer luft i däcken. Ringde och berättade och fortsatte.
Då kom den, BACKEN, jag visste att den fanns, jag visste hur lång den var och vilken lutning. Och jag visste att tog jag det bara lugnt och växlade ner i tid så skulle jag klara den också.
Men när jag var nästan uppe kom det en tjej och skulle köra om mig, hon höll lite för tigth och vinglade till - så jag tippade höger och hann inte få ur skorna ur pedalclipsen. Bump i marken, tur att jag ramlade ut i diket så det blev en mjuk landning. Gav mig inte på att försöka cykla sista biten upp på Omberg utan gick.
Väl uppe på Omberg så var det en sagolikt vacker omgivning och solen tittade fram. Banan var platt och fin så det rullade på rätt bra. Strax efter 40 km så började det luta utför, hej o hå vad det gick :) Vinden i håret, solen sken och vacker natur. Rätt vad det var så var jag framme vid depån i Rök.
Gick in där, tog mitt fika - åh vad gott det är med saltgurka! Fick hjälp att fixa clipfästet under skon som det gått en skruv ur när jag ramlade. Drack och ringde in status.
Kom ut på en långsträckt slätt. Farten gick upp, jag var stark, jag körde om fler än jag blev omkörd av. Underbar känsla. Funderade på om det gick för fort för att jag skulle orka. Men det var så skön känsla att jag låg på. Vägen svängde och i ett litet samhälle stod det folk och hejade, verkade som om hela byn var ute.
Rätt vad det var så var jag framme i Skänninge och sista depån. Gick på toa, tog mitt fika och ringde in rapport. Vädret var fint men lite luftkallt. En massa tjejer satt och stretchade.
Tänkte att kommer jag fram till 90 km så skulle jag stanna där och dricka min mer som jag hade i ryggsäcken. Se'n skulle jag fundera på om jag skulle köra i mål eller inte.
Gick ut ur depån och det gick undan igen, körde återigen om fler än som körde om mig. Det flöt och jag hittade den där känslan av att det här kommer att gå bra. Det var fortfarande flackt och varje liten uppförslöpa funderade jag varför jag inte kände mig tröttare när jag kom upp för den. Men så vilade jag i de små utförslöporna och var i form att fortsätta igen.
Rätt vad det var så var den där 10 km till mål. Perfekt placerad precis vid en liten grusväg. Svängde in till två damer som redan stod där. Pratade lite med dom, njöt av min Mer och för första gången insåg jag att jag faktiskt skulle klara att gå i mål.
Gick ut igen och allt bara flöt, ökade farten för varje meter jag la bakom mig och rätt vad det var så var jag inne i Motala igen. Körde på högsta växeln och det bara flöt. En sväng och jag var ute på kanalkajen och rätt vad det var så stod det en funktionär och vinkade ner farten.
Precis där stod Älskade Gubben och hans två Juveler. Han log - ett bra tecken. Nästa gubbe bad mig kliva av och så var jag i mål. Var jag i mål? JAG VAR I MÅL! 10 mil senare och jag hade klarat det! Nöjd, stolt, glad - allt på en gång. Hade ingen bra koll på klockan, men de sju timmarna borde jag ha klarat i alla fall. Det kändes så.
Då kom Älskade gubben skuttandes, ropandes 5.43 älskling, 5.43 ... Hörde jag rätt?!?!
Kollade klockan, som jag hade låtit gå för att jämna ut något av det jag missade i starten. Den stod då på 5.43 den med. Slog av den och tänkte att jag måste vänta på bekräftad tid. Men under sex timmar det vågade jag tro.
På söndagen kom tiderna, jo då - 5.43. En timme och en kvart bättre än vad jag hade hoppats på!!!
Nu är det bara Vansbro kvar så har jag min Tjejklassiker. Vem kunde tro det. Hoppas nu bara att jag klarar den med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar