Så dags att börja med bloggandet igen :-)
Jag klarade Vansbro Tjejsim och fick min Tjejklassiker. Nu har resan mot en "riktig" klassiker börjat.
Mitt största hinder är överkommet - jag klarade att ta mig runt Lidingöloppet. Det var tufft och utan Elisabeths hjälp hade jag dragit ner på farten för att bli fångad i ett rep.
Det var en solig, ljummen, men något blåsig sen septemberdag.
Dagarna innna hade jag spenderat åtskilliga timmar på att sätta upp excel-modeller för att se hur jag skulle fördela den tid som fans mellan reptiderna per kilometer för att klara loppet.
Så stod jag där på starten, visualiserade känslan jag skulle ha när jag nådde 20 km. Därifrån visste jag ju hur banan ser ut och den delen visste jag att jag skulle klara även om jag var trött när jag gick ut på sista milen.
Starten gick och iväg. Jag började lugnt med springa/gå i 3/1 minuters pass och helt plötsligt kom jag till första kontrollen. Det kändes riktigt bra och jag tog mig tid till att dricka ordentligt och vila. Så rätt vad det var så kom 10km passeringen och det kändes fortfarande bra. En tredjedel klar.
Vid 14 km kontrollen hade jag lite känning i höftböjaren och fick gå in och få hjälp att stretcha och det var underbart skönt.
Men så vid 17 km kom det, den totala tröttheten. Förstår hur folk som går in i den sk väggen känner sig. Det kom små korta backar som totalt sög musten och lusten ur mig. Jag började leka med tanken att dra ner ännu mer på farten, för att fastna i repet på 20km.
Då ringer Elisabeth "jag är i mål, jag byter om nu, var är du så kommer jag och möter dig" ... Då gick det ju inte att maska längre. Jag ökade det lilla jag hade, och det var verkligen det lilla. Snudd på grinfärdig så ser jag någon jag känner komma mot mig, strax innan 19 km. Det var nästan så att gråten satt i halsen på mig. Lugnt och vänligt, men bestämt fick jag veta att jag skulle klara av det. Efter vad som kändes som 347 upprepningar så började jag acceptera att jag inte skulle låta mig fastna i något rep med vilje.
Så kom den, 20 km kontrollen. Det kändes som om det var på håret att jag klarade repet. Tittade på klockan, men lyckades inte få ihop det i huvudet - nåväl ... Kommer upp till 21 km där en funktionär talar om att jag ju har klarat en halvmara. Jag har tagit mig runt motsvarande en halvmara!!! Energin från 20 km kontrollens intag började väcka mig igen och Elisabeth var inte sen att uppfatta det. "Ser inte de här 100 m väldigt springbara ut!", "Kolla, en utförslöpa att springvila i", en alldeles lagom nivå på uppmuntran för mig.
Vid 23 km så kommer det ut en funktionär och sager att jag har 6 min på mig fram till snöret. Blir lite halvsur, jag vet, men jag går för allt jag har - går det så går det. Men jag försöker plocka fram lite till. Tänker tillbaka på den energidryck jag fick på 20 och visualiserar hur den får mig att klara det. Elisabeth säger åt mig att börja springa och att jag ska springa rakt igenom kontrollen så ska hon plocka dricka och banan åt mig. Allt för att göra det vi kan för att jag ska klara det.
Jag ... hrmmm ... kanske inte dirket, men det känns så, rusar igenom kontrollen och en bit upp i skogen innan jag vänder mig om, var är repet? "Du har klarat det!" kommer nerifrån kontrollen. Jag vänder mig om och går ner till kontrollen igen. Elisabeth skiner som en sol "du kommer att gå i mål!!". Jag tar drickan hon har, dricker vattnet och inser JAG FÅR FORTSÄTTA IN I MÅL. Nu finns det inget rep, inga hållpunkter - det är bara min egen förmåga och vilja som gör att kommer att gå i mål eller inte.
Tittar på Elisabeth när det går upp för mig, frågar om det är ok om det blir en lugn skogspromis tillbaka till mål. Vet inte vem av oss som ler mest. Så börjar vi gå. Vi går och pratar med varandra, med de få medlöpare (nåja) som fortfarande är med ute i spåret. Det är jag, en kille som kämpar med en skada och linkar fram - han ska bara i mål, han är klar med sin klassiker efter det - en kille som bara kämpar, och så två killar - kompisar - den ena är så trött, så slut och den andre stöttar och coachar och baxar på.
Så kommer sista kontrollen. Där står de och frågar om vi vill låna pannlampor. Trodde nästan det var en skröna när jag hörde det, men nej då. Fina pannlampor med bra ljus i. På med dom och vidare. Nu är det inte långt kvar alls.
Så kommer den, sista backen. Mycket lättare än vad jag kommer ihåg. Vet inte vad det är men trots att jag är stel som jag vet inte vad och har ordentligt ont så känns det lätt. Helt plötsligt! 1 km kvar till mål, vi har varit ute ca en timme från sista repet, ca 5 km på en timme, jag har gått/sprungit/joggat i 29 km!!! Vi pratar på och där, där är den, kurvan som leder fram till upploppet. På krönet börjar jag småjogga - ja, ökar till normal promenadfart åtminstone - och så kommer det UPPLOPPET.
Jag ökar, tar alla mina sista krafter, spurtar och JAAAAA, JAG GJORDE DET!!!! 5.47 ... en föga imponerande tid. Men för någon som har sprungit totalt 5 km de föregående månaderna så är det väl en ok tid :-) Sista tjej i mål, men två killar bakom mig - jag kom inte sist och jag kom i mål!
Jag har klarat Lidingöloppet! Jag har gått i mål, jag har en vacker medalj som bevis på det!
Under de sista 6 km promenade tror jag att vi visst kom överens om att fortsätta och göra en klassiker ... Game On!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar